Alanus (ängeln) kommer till mig. Han säger: "All ära vare Jesus."
"Idag i ert land hedrar medborgarna de döda genom att besöka kyrkogårdar och pyssla gravarna med flaggor, blommor och så vidare. Men vad jag har kommit för att visa dig bör ändra alla människors syn på det härnäst om de går in i denna vision av skärselden med äkta hjärtan."
Därefter leder han mig, mystiskt, längs en stig som verkar vara täckt av törnen. Vi går uppför en liten backe och han ber mig att stå bredvid honom på kanten av en klippiga brant. Han gör ett utkast med armen, och nedanför oss ligger en stor dal. I ena änden finns stora lågor. Det ser ut som om människor i siluetter hoppar upp och ner i dessa lågor. Det hörs höga rop efter nåd och skrik av smärta, men det lindrar inte lidandet.
Alanus säger, "Det här är själarna som behöver bön och offer mest. Detta är den lägsta delen av skärselden--delen närmast helvetet själv. Många lider här, för ingen böner för dem. De ansågs vara 'bra'--några till och med 'heliga'--under sin livstid, men det var bara en fasad. Många präster finns bland dessa fattiga själar, för de var inte trogna mot kyrkans bud."
"Det finns dem som ljugit om andra och förstört deras rykte. Det är de där." Han visar mig själar som har smält bly hälld ner i sina halsar. Det bränner hålor genom deras nacke men slutar inte. På en hylla runt denna eld står många änglar--fler än jag kan räkna. Alanus säger, "Det här är de väktareänglar som tillhör dessa fattiga själar som renas på detta nivå. Genom allt det här lidandet är själarnas största prövning separationen från Gud."
Jag såg själar som verkade ha sitt kött smälta bort. Detta var också oändligt. Alanus sade, "Det där är de som varit skyldiga till köttsynder."
Vi flyttade vidare för att se nästa nivå. Det verkade vara något likt vatten hällde över elden så lågorna var mindre--inte lika intensiva. Alanus sade, "Blod och vatten från Jesu Sida flödar kontinuerligt över själarna på detta nivå." Själarna led, men allt deras lidande verkade mer
likartat, och för någon anledning verkade själarna mer enade. De hade sina händer uppåt mot ett öppning. De verkade be om nåd. Alanus sade till mig, "De lider intensivt av att inte vara i Guds närvaro."
Vi gick vidare till vad som verkade vara en mycket bättre plats. Dessa själar såg mer ut som människor, men de var gråa. Alanus sade, "Det här är dem närmast Paradiset. De är nästan helt renade. De behöver kanske en mässa eller ett rosarium; kanske ett Vårfru Bön för att komma in i evig glädje."
"Så ser du, det är inte dekorera gravar som själar, långt bortgångna, ropar efter. Många tillbringer länge århundraden i skärselden, för deras anhöriga tror att de är i himlen. Om du ber och offrar åt dessa heliga själar, kommer de hjälpa dig nu och vid din dödstund."
"Gör det känt."